Texter

Från VSFB till Under vingen – för Rasmus skull

Den 23 oktober 1989 föddes en liten pojke, nummer tre i syskonskaran. Rasmus skulle han heta, det var bestämt sedan länge av bröderna. Det fanns inte i deras värld att det kunde vara en lillasyster, så det var för väl att det var en lillebror som kom.

Rasmus, en rolig, envis, modig och omtänksam kille med stort hjärta och som alltid gick sin egen väg.

31 oktober 2008 gav sig Rasmus ut på luffen, på äventyr i evigheten.

Mellan jul och nyår 2008 hittade jag VSFB – Föreningen Vi Som Förlorat Barn genom att söka på Google. Jag kontaktade kansliet och fick efter helgerna ett brev, vi blev medlemmar. I ett nummer av medlemstidningen Fjärilen bjöd VSFB i Göteborg in till en föreläsning i september 2009. ”Vägar i sorgen” där Göran Gyllenswärd och Lars Björklund föreläste. De hade dessutom precis gett ut sin bok med samma namn.

Vi bestämde tidigt efter Rasmus död att vi skulle vara öppna för allt som kan vara till hjälp på vår luff utan Rasmus. Jag och Rasmus pappa anmälde oss till föreläsningen och vi bokade rum på hotellet där den ägde rum. Jag var fullkomligt livrädd. Livrädd för vad jag skulle möta. Livrädd för min egen reaktion. Livrädd för hela situationen.

Jag ville åka hem. Helt enkelt bara strunta i föreläsningen och mitt första möte med andra föräldrar som hade förlorat barn. Det hade gått elva månader sedan Rasmus omkom och vi hade inte träffat någon annan som förlorat barn.

Vi gick till platsen för föreläsningen. Där stod ganska många personer och samtalade vid de små borden, en del med en kopp kaffe och en mjukglass. Människor som skrattade och inte kunde någon ana att alla som var där hade förlorat barn.

En våg av värme, en våg av samhörighet, en våg av igenkänning, en våg av medmänsklighet, och trygghet slog emot oss när vi kom. Föreläsningen gav många insikter. Göran och Lars har så mycket klokskap att förmedla. Vi fick med oss vissheten om att det kommer att gå att leva igen, att skratta, att känna glädje. Ett meningsfullt gott liv finns där och att man ser fullständigt normal ut när man har förlorat barn.

Men vi måste själva hitta vägar, hitta andrum, vila, byta skor när de börjar skava, fortsätta gå igenom sorgen, fortsätta att finna nya stigar, stanna och lyssna på vad sorgen har att säga oss. Denna resa kommer inte att bli lätt, men det kommer gå att vandra vidare i livet med sorgen och saknaden som för alltid kräver sin uppmärksamhet och omvårdnad.

I dag, många år efter att Rasmus gav sig av på luffen, saknar vi honom oerhört. Men på något sätt finns han ändå med oss i allt, alltid. När vi tänker på och pratar om Rasmus i dag fylls vi av glädje och tacksamhet över att han är vår pojke och lillebror och att vi fick 19 år och åtta dagar tillsammans. Stundtals går det inte att greppa att det är som det är, men det är just så det är med det ofattbara.

Det var för Rasmus skull som vi kände att vi behövde göra något meningsfullt av det meningslösa och vår väg till att bli stödpersoner i VSFB startade hösten 2010. Under dessa år har vi mött många föräldrar som precis som alla i föreningen har förlorat barn. Vi har mött bottenlös förtvivlan där inga ord har funnits till tröst. En kram kanske har hjälpt lite för stunden. Vi har lyssnat och vi har bekräftat. Det är så underbart när samtalet eller mötet avslutas med att vi märker att det har blivit ett uns lättare att andas.

Känslan när vi tillsammans med två andra föräldrar startade VSFB Örebro samtalsgrupp 2012 är tacksamhet. Tacksamhet över att få ynnesten att använda det värsta som hänt på det allra finaste sätt. 2015 bildades föreningen VSFB Örebro län. Jag fick äran att bli ordförande.

Jag är bara Rasmus mamma. Men jag försöker så gott jag kan, att finnas för de som vill och behöver. Jag får så oändligt mycket tillbaka varje gång jag möter föräldrar som har förlorat barn. Hjärtat fylls med värme av en speciell sort som inte går att beskriva med ord. Jag vet att vi är många som vet hur denna värme känns.

För Rasmus och min egen skull vill jag göra det bästa jag kan tillsammans med Rasmus när jag är kvar här och Rasmus är på luffen där ute, någonstans i evigheten. Tillsammans är vi mindre ensamma och jag fortsätter nu mitt engagemang i föreningen Under vingen Örebro län.

Jag önskar att alla som förlorat barn eller syskon ska hitta till oss i Under vingen så att vi tillsammans kan ge och ta det stöd vi behöver just när vi behöver det som mest.

MARIANNE MALM, Rasmus mamma

Fler Texter

Kan man vara pappa utan barn?

Vi var på semester. En vecka i min favoritstad New York. Vi hade lånat en lägenhet på 2nd Street på randen mellan Lower Manhattan och East Village. Det var vårt hem medan vi gjorde New York för andra gången tillsammans. Det var november och New York hade tyvärr gått in i ett bitande höstrusk, men vi hade det ändå bra med promenader, shopping, onyttig mat och både ishockeymatch och musikal på schemat.

Läs hela texten

Att få dela sorgen är värdefullt

När jag förlorade min lillebror i maj 2020 tog det knappt en månad innan jag kände mig desperat efter att få kontakt med någon som kunde relatera till det jag precis gick igenom.

Läs hela texten

Våra samarbetspartners: