Kan man vara pappa utan barn?

Vi var på semester. En vecka i min favoritstad New York. Vi hade lånat en lägenhet på 2nd Street på randen mellan Lower Manhattan och East Village. Det var vårt hem medan vi gjorde New York för andra gången tillsammans. Det var november och New York hade tyvärr gått in i ett bitande höstrusk, men vi hade det ändå bra med promenader, shopping, onyttig mat och både ishockeymatch och musikal på schemat.

Men så en dag fick jag ett kuvert av min fru. Mitt första fars dags-kort med texten ”Min pappa: Även om du inte kan se mig, så finns jag här. Även om du inte kan krama mig, så känner jag dig. Din kärlek är så stor, att till och med jag kan känna den. Du är min pappa, och jag är din son – för alltid och oavsett vad.”

Plötsligt sitter jag och gråter i en lägenhet i New York. Jag hade inte koll på att det var fars dag. Hur kunde jag? Min son hade ju ryckts ifrån mig åtta månader tidigare.

Folke Eremo Jakobson var ett efterlängtat barn. I flera år hade jag och min fru kämpat. Först på egen hand, sedan med hjälp av fertilitetskliniken på vårt sjukhus. Efter alla möjliga tester och varianter med tuffa hormonbehandlingar hittades det äntligen en lösning som gjorde att våra beståndsdelar blev ett embryo som fäste i min frus livmoder.

Men halvvägs in i graviditeten skedde det otänkbara. Från ett perfekt ultraljud ena veckan till en mikroskopisk infektion nästa och vi fick missfall. Från drömmar och framtidsfantasier ena dagen till att sitta med vår lille son i en låda fyra månader för tidigt. Från att vara glada och gravida en torsdag till att på lördagen landa i soffan framför finalen i Melodifestivalen utan vårt barn i livet.

Det finns inget annat sätt att beskriva det på än att mattan drogs undan under våra fötter. Och så den kvävande sorgen på det. Vi hade inga minnen som kunde lindra den, utan bara fantasier om ett liv vi inte skulle få uppleva. Inget första leende, inget första ord, inget första steg, inget första bråk.

Jag började genast brottas med tankar och tvivel. Var jag en pappa? Kan jag se mig som en far trots att det inte finns en liten version av mig som kan säga det till mig, med kärlek, med rädsla, med glädje eller med hat? Kan man vara pappa utan barn?

Ibland tänkte jag att jag kan sträcka mig till att kalla mig förälder, men just pappa kändes abstrakt och främmande. Hur kunde jag kalla mig det när mitt barn inte ens räknades som ett barn enligt Socialstyrelsens måttstock? Hur skulle jag kunna kalla mig pappa när jag möter andra sörjande pappor som förlorat barn de delat hela liv med?

Samtidigt visste jag ju att det inte är någon som sätter gränser och bestämmer vad som är rätt och fel när det handlar om sorgen efter ett förlorat barn. Det var ingen som värderade mig när jag presenterade mig och berättade om min förlust under våra månadsträffar. Och även om jag inte hade några minnen som kunde lindra smärtan visste jag att det var bara jag själv som bestämde vad jag var eller inte. Och jag är pappa.

ANDERS JAKOBSON, pappa till Folke